Okej, så här är det: Jag gillar bilar. Inte nödvändigtvis de nyaste, snabbaste, starkaste, dyraste och vräkigaste; de bilar jag faller pladask för har något annat. Charm, design... jag vet inte vad egentligen. Men det är ofta ett plus om de är lite udda.

Den enda bil jag någonsin ägt kan kanske illustrera det. Jag hade varit på jakt efter något billigt att köra runt i ett tag. Provkört en skabbig gammal Saab 900 när försäljaren frågade om jag kunde tänka mig något annat än Saab. Visst kunde jag det, sa jag, och så visade han en kärra som stod liksom lite undanskymd på bilhallens bakgård. En Mitsubishi Galant anno 1988. "Den kostar 9.900 men du får den för sju" sa han, utan att jag ens behövde fråga. Efter provkörningen var jag såld. Bakom ett hav av lysande och pipande knappar trivdes jag som fisken i vattnet. Och vilket härligt gung sedan; att köra Galanten var ungefär som att styra runt en pråm i en vattensäng. (Ett par år senare fick jag dock bittert erfara att detta härliga gung mest berodde på att stötdämparna var slut.)


Min salig Galant.

Jag är alltså lite av en knappfetischist, och i Galanten fick jag mitt lystmäte. Allt var knappstyrt: elhissar, elspeglar, elsollucka, farthållare, vindrutetorkarnas intervall... Det mest fantastiska var nog att allt faktiskt fungerade. Visst segade sig väl höger bakruta upp oroande svajigt, men aldrig att den kärvade. Det enda som saknades var väl egentligen det mest 80-talskitschiga av allt: LCD-hastighetsmätare och varvräknare. Jag fick nöja mig med orangelysande 12-timmars digitalklocka och en fräck voltmätare (med tanke på att svår oljetörst var en av bilens karaktäristika hade nog en oljetrycksmätare varit till större nytta).


Min Galant igen. Titta så fint det lyser!

Galantens övriga egenskaper ska jag inte gå in på här. Jag konstaterar bara att efter att det en gång börjat brinna under motorhuven så tyckte jag att jag upplevt nog med äventyrligheter i dess sällskap. Bilen är nu såld.

Det är alltså inte Porschar och Ferraribilar som jag drömmer våta drömmar om. Inte heller Volvo eller Saab (men om jag vore tvungen att välja mellan dessa bleve det en S60 D5; en härlig motor i kombination med automatlåda). Nej, mina drömbilar spelar i en annan division.

Citroën DS, till exempel. Denna säregna skönhet som på ett sådär lagom arrogant franskt manér ser sig som snäppet finare än alla andra. Den är liksom ouppnåelig, den går inte att matcha. Och varje gång en DS susar förbi (vilket förvisso inte är särdeles ofta nuförtiden; de flesta har väl, hrm, rostat bort) tycker man sig skymta De Gaulles stora näsa i baksätet. Lika ouppnåelig, lika arrogant, som bilen han färdas i.


Citroën DS. Är det över huvud taget möjligt att göra en vackrare bil?

Annars är det nog under 1970- och 1980-talen som de flesta bilar skapats som i dag väcker mina trånande blickar. På gatan där jag bor står till exempel en Opel Admiral 2.8 i lätt patinerad 70-talsprakt. Varje gång jag går av bussen står den där och våra blickar möts hastigt. Ibland går jag en liten omväg förbi den, gluttar in genom dess rutor och beundrar den strama interiören och den snygga automatlådekulissen.


Opel Admiral. 70-talslängtan i klass med Ford Granada.

70-talet var också decenniet då japanerna började försöka göra lyxbilar. Bästa exemplet på detta är i mina ögon Toyotas mini-Rolls Cressida. Hur många gånger har jag inte längtat efter att få gunga fram på en landsväg i en kantig Cressida? Suck. Cressida-beundrare rekommenderas att besöka Sydafrika. Där vimlar det av dem, många går som taxi. Säll är den bil som får vistas i ett klimat mindre korrossivt än det svenska...


Toyota Cressida. Tänk att få gunga runt i en Cressida -81...


...eller -82 för den delen.

På tal om att gunga fram: måste inte den optimala njutningen vara att pluttra fram på en amerikansk highway i något av 1970- eller 1980-talens plåtmonster – förslagsvis en maffig Lincoln eller Cheva – med V8:an gurglande under huven och Bruce Springsteen på högsta volym, allt medan telefonstolpar och bensinmackarnas ljusskyltar svischar förbi i jämn takt. Något jag måste uppleva innan jag dör.


Lincoln Town Car 1981. Inga fjolliga krusiduller, vingar och fenor
som på 50-talarna. Bara maffig plåt i räta vinklar.


Chevrolet Caprice. Highway One, here I come!

1970- och 1980-talens förtjänster demonstreras kanske tydligast av Mercedes, som under dessa båda decennier lyckades krysta fram två av sina ljuvaste skapelser: W123- och W124-karosserna. Jag minns att en släkting hade en 300 TE i slutet av 80-talet. Jag minns det ljusgrå perforerade lädret i baksätet och jag minns hur sanslöst lyxigt det kändes att åka runt i den. Märkligt nog finns lite av den känslan kvar när jag ser en fullmatad och fullmotoriserad W124 i dag. W123:an har å andra sidan den fördelen att den gör sig bättre som coupé än W124:an. Jag vet faktiskt inte vilken av 123:an och 124:an som jag gillar mest men jag tror att Mercedes aldrig blir bättre och vackrare än så här.


Mercedes W123. Det är bara att glida ner i skinnfåtöljen, lägga i
driven och cruisa iväg. Notera också de snygga färgmatchade
navkapslarna – vem behöver aluminiumfälgar?


Mercedes W124. Det här är dräparen, 500E. Så jag kan varva lång-
resorna med att piska lite kurvor emellanåt...

Görs det inga längtansvärda bilar i dag då? Jodå, visst finns det en och annan stjärna på den mörka bilhimlen. Om jag skulle köpa bil i morgon (och pengar inte var ett hinder) skulle jag välja mellan dessa fyra läckerbitar:

Citroën C4. Äntligen har den digitala hastighetsmätaren kommit till heders igen. Fast jag hade gillat badrumsvågen ännu mer.


Citroën C4. Bara så kaxig.

Alfa Romeo 156. Värd att köpa bara för de integrerade bakdörrshandtagen. Designglädje så ögonen tåras.


Alfa Romeo 156. Lagom originell, övermåttan snygg.

Ford Mustang GT. Sällan har väl den suspekta kombinationen retro-sportbil fått det att vattnas så mycket i munnen. Dregel.


Ford Mustang GT. Eller snarare: Mustang GT. "Ford" känns liksom
irrelevant i sammanhanget.

Jaguar XJR. De flesta av mina bilkärlekar är kanske lite gubbiga, det ska jag medge. Jaggan är inget undantag men frågan är om en sedan kan bli elegantare än så här?


Jaguar XJR. Flera hundra hästar under huven och en J-gate att lattja
runt med växelväljaren i. Oändlig elegans. Vill ha!

LÄNKAR
www.alfapower.nu - AlfaPower
www.americar.org - American Car Club Sweden
www.caprice.se - Chevrolet Caprice Club Sweden
www.citroenklubben.com - Svenska Citroënklubben
www.jaguarklubben.se - Svenska Jaguarklubben
www.lincoln-club.org - Lincoln & Continental Owners' Club
www.mercedesklubben.com - Mercedesklubben Sverige
www.w123-club.de - Mercedes-Benz W123-Club
www.w124cc-club.de - tyska W124CC-klubben; klubb för de exklusiva modellerna av W124:an.
www.mercedes-benz.com/classic - Mercedes-Benz Classig (officiell sajt)
www.mitsuclubsweden.com - Mitsu Club Sweden
hem.passagen.se/commodore6 - Opel Coupéklubben 67-71
u.webring.com/hub?ring=classicopelwebr2 - the Classic Opel Webring
www.toyotaclubsweden.com - Toyota Club Sweden
www.bilklubbar.se - länkar till svenska bilklubbar