JOBBET
Med jobbsökandet gick det lite trögare. I början var det trögt att överhuvud taget begripa vad mina potentiella arbetsgivare sa. Jag menar, jag har ju lärt mig tyska i skolan, inte den hopplösa rotvälska som kallas bayerisch och inte har många likheter med "rikstyskan". Efter ett tag lossnade det dock, och mot slutet av min vistelse lyckades jag förstå bayrarna, åtminstone hjälpligt.

Till slut fick jag också ett jobb; jag var "Aushilfe" (allt-i-allo) i en möbelaffär. Mitt jobb var att montera ihop och montera isär möbler, samt ibland flytta dem från ena änden av affären till den andra. Perfekt jobb för en händig kille, med andra ord. Tråkigt då att jag har en stelopererad tumme i vardera näven. Redan första dan klämde jag ena tummen ordentligt, varvid blodvite uppstod. För att inte min chef skulle inse det misstag han begått i att anställa mig, besvärade jag honom inte med förfrågningar om plåster och dylikt. En bättre begagnad servett som jag hittade på golvet och några varv byggtejp funkade lika bra...

Nu var det inte bara möbelmontering jag ägnade mig åt. En gång fick jag gå och handla. Ett par gånger fick jag vattna blommorna. Jag fick dammsuga golvet och torka borden (typ femtio glasbord). Mycket stimulerande arbetsuppgifter ;-)
GAMLA SAKER
I München finns mycket att se. Vissa museer har gratis entré på söndagarna, och det passade jag förstås på att utnyttja. En dag gick jag till die Glyptothek vid Königsplatz, en annan till Alte Pinakothek, Pinakothek der Moderne och Alte Pinakothek. Museerna är så omfattande att det räcker gott och väl med ett besök per dag. Särskilt Neue Pinakothek verkar i det närmaste oändligt med alla rum som aldrig tar slut. När jag såg van Goghs målning Blommande fruktträdgård med utsikt över Arles kunde jag inte låta bli att notera vissa likheter i de patientmålningar som jag sett på mentalvårdsmuseet i Säter. van Gogh hade ju heller inte riktigt alla hönsen hemma, om man så säger. Hans solrosor i en vas är förresten fantastisk, ser nästan tredimensionell ut.

Nu finns det ju annat än dammiga museer att upptäcka. För den som är lite intresserad av gamla guldgrejer är Schatzkammer att rekommendera. Den ligger i residenskomplexet (die Residenz är annars inte mycket att hänga i granen. Har man sett ett gammalt slott har man sett alla, tycker jag), och jag måste säga att jag tycker den slår Towern i London när det gäller skatterna. S:t Göran och draken, som man kan se på entrébiljetten här intill, är ett exempel på helt makalös guldsmedskonst.

Sen ska vi ju inte glömma att München har ett förflutet som säte för nazistpartiet. Det var på Königsplatz som den stora bokbränningen ägde rum, och NSDAP:s gamla partibyggnader står fortkvarande kvar öster om Königsplatz. Fortfarande med kulhål i fasaden. Om man läser på lite får man också lära sig att Hitler försökte göra Feldherrnhalle vid Odeonsplatz till en nazihelgedom, som alla skulle göra hitlerhälsningen mot. De som inte var Hitler-fans lärde sig snabbt att ta en omväg för att slippa.

DET BÄSTA?
Trots alla gamla fina hus och konstföremål måste jag säga att det som imponerade mest på mig var något som är förhållandevis nytt, nämligen Olympiaparken som förstås var klar lagom till de olympiska spelen 1972. De tältliknande arenorna är ascoola, parken är magnifik och underbart designad – I love!



Olympiatornet är 290 meter högt och en klar dag kan man se Alperna. När jag var däruppe var det förstås disigt, men med lite god vilja kunde jag i alla fall urskilja den gröna plåttakstoppen till Löwenbräukeller vid Stiglmaierplatz där jag bodde. Gör för all del inte misstaget att fotografera stan genom fönstren på första plattformen, det finns nämligen en plattform till en våning upp, utan fönster. Blir mycket bättre bilder, jag lovar ;-) Efter ett besök i tornet kan man äta en dyr lunch på syltan i bottenplan, sen lägger man sig lämpligen i slänten mot Olympiasjön och njuter i största allmänhet. En promenad upp på Olympiaberget – som är byggt av rester av hus som förstördes under kriget – är också att rekommendera.

Om man tycker Olympiaparken är för modernt utformad ska man förstås åka till Englisher Garten och lägga sig nånstans och må bra. Parken är Europas största stadspark. Själv besökte jag bara södra delen, och det räckte alldeles utmärkt. Se upp för hundbajs bara. Tyskarna är inte lika noga med bajspåsar som vi.

DIRNDL OCH LEDERHOSEN
Vilket osökt leder in på nästa ämne, nämligen bayrarna. Hur är de egentligen? Föga förvånande: olika. Man slås av hur dryg kassapersonalen på "konsum" och McDonalds är. Man känner sig inte mycket värd som kund. De säger förstås (utom i vissa undantagsfall) inget direkt otrevligt, men blickarna. Oj oj. Dessa signaler skickar de ut: "Har du inte jämna pengar så dödar jag dig." och "Hamburgare utan dressing? Ditt jävla as." En gång skulle jag köpa frallor i bageriet om hörnet. När jag fått reda på vad de kostade bad jag damen bakom disken att vänta för jag skulle kolla om jag hade jämna pengar. Hon uppfattade tydligen inte detta utan plockade fram växel. När hon skulle ge mig den hade jag hittat jämna pengar och hon hade alltså räknat växel i onödan. Och det var inte populärt, ska jag säga. Hon slungade iväg en lång harang om vilken usel människa jag var (tror jag, jag uppfattade inte allt...) och blicken antydde att hon, om hon hade ett maskingevär, gärna skulle köra upp det i röven på mig och bränna av en salva. Jag vågade aldrig återvända dit sedan.

Men nog om det negativa. De allra flesta tyskar som jag drabbades av var väldigt trevliga och hjälpsamma och helt normala. Till och med läderbyxorna och de lustiga fjäderprydda hattarna kändes helt okej efter en stunds tillvänjning. De kör ju gärna bil, tyskarna. Ofta och gärna. Och lite hetsigt. Jag blev imponerad av deras höga ambitioner och skicklighet när det gäller fickparkering. De är förresten rätt skickliga på att parkera även där det inte finns någon ficka... Sen får jag säga att jag den höga koncentration lyxbilar som råder i München är fantastisk (och då pratar vi inte budget-lyx utan Mercedes S, CL och SL samt BMW 7-or i drivor. Tyvärr få Z8.). Att München är en välbärgad stad bär onekligen syn för sägen.

München är, som de flesta andra storstäder, ingen billig stad och leva i. Men om man tycker plånboken börjar bli för tung finns här å andra sidan oändliga möjligheter att sätta sprätt på pengar. Kvarteren kring Teathinerkirche är då särskilt intressanta. Och om vi svenskar lyckas bestämma oss för att äntligen införa euron som valuta, så slipper man ju växlingskrånglet också...